Efter 25 år av motvind, motlut och ett avbrott som ingen kunde förutse står vi här.
Vi är tillbaka i SHL!
Resan började 2001. Eller slutade – beroende på hur man väljer att se på det. Vi åkte ur högsta serien. Rakt ner, utan skyddsnät. Ena dagen ett klassiskt lag med ett SM-guld i ryggen. Nästa dag en verklighet av kalla hallar, långa bortaresor och en vardag som inte bryr sig om historik.
Och vi blev kvar där.
Åren gick. Barn blev vuxna. Ståplats blev sittplats. Förväntan blev försiktighet. Men frågan kom tillbaka varje vår:
“I år då?”
Och svaret var allt för ofta detsamma.
Inte i år heller.
Vi var inte bara kvar i Hockey Allsvenskan. Vi var nere på riktigt. 2010 kom det som skakade allt – konkurshotet. Rekonstruktionen. Fallet till Hockeyettan. Det var inte bara ett sportsligt misslyckande. Det var ett test av vad Björklöven faktiskt är.
Och svaret kom från läktarna.
Vi slutade inte komma. Vi slutade inte bry oss. Vi slutade inte hoppas.
Vi fortsatte åka land och rike runt. Fortsatte stå där. Fortsatte leva med det här laget – oavsett nivå.
2013 tog vi oss tillbaka till Hockey Allsvenskan. Inte genom genvägar, utan genom ett lag byggt på egna spelare, på rötter, på stolthet. Det var början på något, även om vi inte visste hur långt bort målet egentligen var.
Sedan kom åren när vi var nära.
Farligt nära.
Säsongen 2019/2020 var vi bäst. Poängrekord i grundserien (121 p). Ett lag som bar allt – fart, spets, självförtroende. Final mot Modo. 1-1 i matcher.
Sedan stängdes världen ner.
Ingen vinnare. Ingen förlorare. Bara ett tomrum.
Det är svårt att beskriva vad det gjorde med oss. Att vara så nära – och inte ens få chansen att avgöra.
2021 kom nästa slag. Final mot Timrå. Vi pressade dem hela vägen. Men det var de som gick upp.
2022 stod vi där igen. Final mot HV71. Samma scenario. Samma känsla i magen.
Vi blev laget som alltid var nära. Alltid utanför. Alltid precis vid dörren – men aldrig inne i rummet.
Men något höll på att förändras.
När Per Kenttä kom in 2019 kom också en ny riktning. Det här skulle inte vara ett lag som hoppades. Det skulle vara ett lag som klarade trycket. Som vann när det gällde.
Och till slut fick vi se det.
Med Axel Ottosson som kapten – en spelare som symboliserar det här laget bättre än något annat: arbete, ansvar, tyngd – tog vi oss igenom allt.
Förstaplacering i grundserien säkras.
I slutspelet var det inget snack (där bäst av 7 matcher gäller).
Oskarshamn: 4-0
SSK: 4-1
Karlskoga: 4-0
Finalen var inte en kamp.
Det var ett statement.
Den sista matchen i Nobelhallen slutade 7-3. Och när slutsignalen gick var det inte bara en seger.
Det var 25 år som exploderade.
Känslan när Kapten Axel Ottosson höjde pokalen framkallade glädjetårar bland alla Lövens-fans runt om i vårt avlång land.
All frustration. Alla missade chanser. Alla bussresor. Alla kalla kvällar. Alla gånger vi tänkt:
“Vi får nog aldrig uppleva det här igen.”
Och så stod vi där.
Vi fick uppleva det.
Det här är inte bara ett avancemang. Det är ett kvitto på vad en klubb är när allt skalas bort. När det inte finns några genvägar. När det enda som återstår är människor som vägrar släppa taget.
Det här är Björklöven.
VI ÄR TILLBAKA!
